Ordförandens blogg

Ordförandens blogg

Om bloggen

text om bloggen

Drömmen om den gode läraren

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Fri, October 12, 2012 16:59:10
Under en veckas höstsemester i Lund har jag läst andra tidningar än jag brukar. Tydligen har landshövding Margareta Pålsson (M) kommit med ett kontroversiellt uttalande. Hon har i Sydsvenskan uttryckt ett önskemål om att Lund och Malmö under en termin skulle byta lärare eftersom ett sådant byte skulle leda till förbättrade skolresultat för Malmöeleverna. En helskalemodell av ”Klass 9A” – såpan så att säga. Uttalandet har väckt berättigad kritik. Jag vet inte om Lundalärarna känner sig smickrade men utan tvekan känner sig Malmölärarna påhoppade. Samma tilltro till den gode läraren uttrycker Tomas Tobé, som leder arbetet med att ta fram Moderaternas nya utbildningspolitik. Han har varit i Ontario i Kanada och där blivit inspirerad. ”De skickar de bästa lärarna till de absolut sämsta skolorna för att arbeta med lärarcoaching och med att vända resultaten. De lyckas vända resultaten på väldigt kort tid” säger han till Sydsvenskans reporter. Ja, kanske det. Alla vet att föräldrarnas bakgrund har stor betydelse för barnets skolresultat. Dessutom börjar man nu alltmer diskutera den så kallade kamrateffekten vilken innebär att den enskilde elevens resultat beror på vilken klass/skola han befinner sig i. Ändå framhärdar skoldebattörerna och skolpolitikerna i tron på superpedagogen – den som genom en lustfylld undervisning ska leda eleverna fram till en fullständig måluppfyllelse helst utan att de egentligen behöver anstränga sig. Och det är inte fråga om några enstaka stjärnor – nej, via lärarutbildning och coaching ska alla lärare lyftas upp till denna nivå. Jag tror att det finns en övertro på vad lärarna kan åstadkomma. Visst, somliga lärare förklarar bättre än andra, somliga är roligare än andra, somliga är ambitiösare än andra. Och som elev vill man givetvis hellre ha en klar och redig, rolig ambitiös lärare än en surrig, tråkig och slö. Men de flesta av de lärare jag stött på under min långa tid i skolan (som elev och lärare) har varit hyfsat bra och kan man egentligen förvänta sig så mycket mera? Vid mitt förra besök i Lund läste jag i Sydsvenskan att endast 10 % av kommunens busschaufförer var riktigt bra. 10 % var riktigt dåliga och de övriga var OK. Så är det nog i de flesta branscher, skulle jag tro. Dessutom är det ju så att en person som har de egenskaper som behövs för att bli en stjärnpedagog faktiskt även har möjligheter att bli stjärna i en mängd andra professioner. Så svårt är det nämligen att vara en god lärare. Och i dessa andra möjliga professioner erbjuds personen i fråga högre lön, bättre arbetsmiljö, gedignare kompetensutveckling och vidgade karriärvägar. Så det är inte alls säkert – snarare är det numera inte särskilt troligt – att personen väljer läraryrket.

Tummen ner för ettårig gymnasieskola

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Tue, September 25, 2012 17:05:19
Förra veckan diskuterades regeringens förslag till ettårig gymnasieskola livligt i pressen. Förslaget har kritiserades i ett flertal dagstidningar – i Svenska Dagbladet av Olle Asplund (utredningschef IF Metall): ”Skrota idén om ett ettårigt gymnasium” och av ett antal företrädare för näringslivet: ”Björklunds förslag öppnar inte dörrarna”. Överhuvudtaget är kommentarerna i pressen nästa enbart negativa. Expressen anser t ex att ”Björklunds idé framstår som panisk”. I den nätdebatt som följer tidningsartiklarna finns emellertid både gillande och ogillande röster. ”God idé, allt som gör att de avhåller sig från att dagligen slå dank är bra.” Utan att ta ställning till förslaget – det är fullt möjligt att det är riktigt dåligt - tycker jag ändå att vissa av motargumenten är lite märkliga. Olle Asplund skriver t ex: ”Ungdomar med denna utbildningsbakgrund kommer ständigt att få ställa sig sist i kön av arbetssökande till ett jobb.” Men var tror Asplund att dessa ungdomar står nu? Och har man en kö kommer väl alltid någon att stå sist. Asplund anser också att begreppet gymnasium i framtiden kommer att devalveras genom denna reform, eftersom det uppenbarligen kommer att kunna vara lite av varje. Men begreppet gymnasium devalveras även av att omvärldens krav på godkända elever (100 % av årskullen helst) leder till ett urholkat betygssystem och ständigt sjunkande krav. Sedan kommer Asplund in på resonemanget om ”högproduktiva jobb”. Han skriver: ”Regeringen har inte kunnat klargöra vilken arbetsmarknad de tänker sig för ungdomar som hamnar i denna skolform. Att en eventuell sådan kännetecknas av enkla arbetsuppgifter utan särskilda kunskapskrav gör det naturligt att anta att det rör sig om mycket lågproduktiva jobb. Exakt det som Sverige behöver röra sig bort ifrån om vi ska behålla den tätplats i välståndsligan som regeringen i andra sammanhang säger sig eftersträva.” Men det är inte självklart att högproduktiva verksamheter kräver högt utbildad arbetskraft på varje post. Sveriges transportsystem t ex är säkert betydligt mera högproduktivt nu än för 100 år sedan. Det beror på att infrastrukturen är bättre. Vägnätet är välutbyggt och väl underhållet (nåja), broförbindelser har ersatt färjor, fordonen är snabbare och säkrare, logistiken är mer avancerad. Och visst, allt detta har åstadkommits med hjälp av ingenjörer och systemmän, och sådana behövs, men det betyder inte att varje truckförare måste ha väsentligt mycket högre teoretisk kompetens än låt oss säga en kusk eller timmerflottare i början av 1900-talet. (Duktigt folk!) Vidare behövs samma typ av lokalvård på ett högproduktivt företag som på ett lågproduktivt. (Jag måste för övrigt erkänna att jag inte riktigt vet vad som menas med ”högproduktivt” och ”lågproduktivt”. Människor som talar varmt för utbildning yttrar sig ofta föraktfullt om ”McDonalds jobb” men visst är McDonalds i någon mening högproduktivt? De framställer i alla fall en väldig massa hamburgare på kort tid. Och nog kommer vi att behöva snabbmatställen även om vårt samhälle i framtiden blir allt mera högproduktivt?) Själv tycker jag att det måste vara direkt ångestskapande för den som av olika skäl har stora svårigheter i skolan att ständigt omtalas som en given förlorare. Det kan inte heller vara så kul för den som städar eller sitter i snabbköpskassa att om och om igen läsa att de har jobb som egentligen inte har någon plats i ett högproduktivt samhälle. Det är också ganska nedstämmande för lärare att hela tiden få höra att de misslyckas därför att de inte lyckas driva fram ALLA till ett fullständigt slutbetyg. En studievägledare på min skola sade en gång till mig: ” Det finns elever som går ut från gymnasiet som kanske bara har klarat av 50 % av kurserna. Om folk visste vilka hur de har det, vilken bakgrund de kommer ifrån, vilka förutsättningar de har och vilka förkunskaper de hade när de kom hit så skulle alla förstå att både skolan och de själva uträttat storverk. Men allt som inte är 100 % ses som ett misslyckande”.

Spelar utbildning någon roll för vårt ekonomiska välstånd?

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Wed, September 19, 2012 17:11:35
I somras råkade jag komma över en bok med titeln ”23 things they didn´t tell you about capitalism”. I boken fanns ett kapitel som handlade om utbildningens betydelse för vårt ekonomiska välstånd. Enligt författaren Ha–Joon Chang (professor i ekonomi (närmare bestämt ”Political Economy of Development”) vid universitetet i Cambridge finns det egentligen inget vetenskapligt belägg för att en bättre utbildningsnivå hos befolkningen leder till större samhälleligt välstånd . Han antyder att det snarare är så att välfärd leder till högre utbildningsnivå – rika länder har helt enkelt råd att bygga ut den högre utbildningen även om den inte ”lönar sig”. Chang anser inte att nutidens högproduktiva samhällen kräver mycket mera kunskap än tidigare – kunskap har alltid varit en källa till välstånd. Faktum är att det på många områden krävs mindre kunskap nu än tidigare – för inte så länge sedan förutsattes t ex en viss räkneskicklighet hos affärsbiträden. Han påpekar att en vanlig smed i ett utvecklingsland förmodligen vet mer om metallers egenskaper med avseende på verktygsframställning än de flesta anställda hos Bosch och Black and Decker. Och en anställd i en av de små elektronikverkstäder som kantar gatorna i fattiga länders storstäder kan förmodligen fixa många fler fel än en anställd vid Sony. Det faktum att mänskigheten nu kollektivt besitter en mycket högre kunskap än tidigare betyder inte att alla, eller ens majoriteten, behöver en högre utbildning än tidigare. Chang pekar vidare på att det inte finns något som helst samband mellan ett lands kunskapsnivå i matematik i ungdomsskolan och landets rikedom. Han tar som exempel resultaten i TIMSS 2007. USA som fortfarande är ett av världens rikaste länder rankade där lägre än ett flertal länder i Östasien men också lägre än Kazakstan, Lettland, Ryssland och Litauen. Barn i alla andra rika europeiska länder, utom Storbritannien och Nederländerna, rankade lägre än barnen i USA. Norge, som nu tydligen är världens rikaste land (uttryckt i per capita inkomst), låg sämre till än alla rika länder i Europa men också sämre än många fattigare länder som t ex Tjeckien, Slovenien, Armenien och Serbien. (Före detta socialistiska länder är bra i matematik men har inte kommit i kapp ekonomiskt.) Det verkar nästan som om rika länder har råd att ha låg nivå på matematikundervisningen. Att behovet av utbildning betonas så starkt beror enligt boken på att den ger arbetsgivarna ett enkelt sorteringsinstrument. Man anställer det mest välutbildade – alltför fel blir det väl sällan. Så startar osund utbildningsspiral i länder som har råd. När väl den befolkningsandel som nått en viss utbildningsnivå uppgår till ett visst tröskelvärde måste alla studera vidare till denna nivå – annars blir man utsorterad. Men det innebär givetvis att utbildningen blir allt mindre värd och så måste alla plötsligt ta sig upp till nästa nivå. Chang anser absolut inte att det är fel att satsa på utbildning utan menar att vi ska tänka om när det gäller utbildningens roll. Vi ska bara inte tro att den leder till högre ekonomiskt välstånd. Problemet med den ensidiga fokuseringen på den ekonomiska nyttan med högre utbildning har gjort att andra syften kommit i skymundan. En mera realistisk syn på utbildningens betydelse för den ekonomiska välfärden skulle kunna leda bort från en alltför centraliserad nyttofixerad utbildningsplanering och förbättra utbildningskvaliteten. Jag tycker att Changs resonemang är intressant att ha i bakhuvudet när man följer den svenska skoldebatten, där utbildningens betydelse för det ekonomiska välståndet tas för given och där det ständigt hävdas att ”kunskapssamhället” kräver allt högre kunskapsnivå hos varje enskild medborgare. Det gäller såväl när moderaterna förfasar sig över att 8 % av ungdomarna väljer estetiskt program som när företrädare för näringslivet diskuterar regeringens förslag till en ettårig gymnasieutbildning.

Den eviga betygsdebatten

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Mon, November 21, 2011 16:34:39

Föregående vecka har skoldebatten handlat om betygssystemet och dess tillämpning ute i skolorna. Jag har läst artiklar i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Expressen och även nätkommentarer till artiklarna. Debatten har rasat förr och många av argumenten är inte heller precis nya. När Per Acke Orstadius skriver ”Betygen har blivit till något av en helig ko, vars existens inte får ifrågasättas” är han ute och cyklar. Betygens existens ifrågasätts hela tiden. När jag gick i skolan sattes betyg från och med första terminen i första klass och eftersom tidiga betyg nu är borttagna måste väl någon ha ifrågasatt dem. De trillade liksom inte bort av sig själva.

Det som nu är nytt i debatten är dels det fria skolvalets inverkan på betygssättningen, dels ett ökat inslag av påtryckningar på lärarna. Eleverna väljer skolor som sätter höga betyg och skolorna är beroende av elevens skolpeng. Lärare som sätter IG:n blir inte direkt populära hos skolledarna. Elever med viss socioekonomisk bakgrund samt deras föräldrar anser vidare att betyg är förhandlingsbara – det kan i värsta fall bli rena nattmanglingar av betygsdiskussionerna.

För mig är betygen inte alls någon helig ko. Jag kan visst tänka mig en betygsfri skola. Men det förvånar mig att de personer som på skilda grunder kritiserar betygen och vill avskaffa dem förhåller sig så sangviniskt till andra urvalssystem. Orstadius skriver t ex:

”Eftersom betygen inte fyller några funktioner utöver urvalet, är det hög tid att låta varje utbildning utforma sina egna urvalsmetoder. Det kan då bli fråga om särskilda högskoleprov, intervjuer eller förberedande kurser med fri intagning och senare sållning.

De fördelar man därmed skulle vinna är att de lämpligaste studenterna väljs ut. Alla de resurser som nu läggs ner på de fåfänga försöken att göra betygen rättvisa, borde användas för att utveckla undervisningen i skolan i stället. Den olyckliga fokuseringen på de lätt mätbara kunskaperna i skolan skulle upphöra.”

Alltså – betyg är subjektiva och inte rättvisa, men intervjuer är inte subjektiva? En sållning efter fri intagning är inte subjektiv?

Prov i skolan innebär att man fokuserar på lätt mätbara kunskaper men den risken finns inte när det gäller särskilda högskoleprov?

Betygen gynnar elever med akademisk familjebakgrund men det kommer inte högskoleprov eller intervjuer att göra?

Betyg är stressande men andra urvalsmetoder är stressfria? Hur kul är det att bli bortsållad efter att ha påbörjat en önskad utbildning?

Vidare är det naivt att tro att ”alla de resurser som nu läggs ner på de fåfänga försöken att göra betygen rättvisa” kommer att satsas på skolan. De rimliga är väl att de överförs till högskolorna vars intagningssystem kommer att fördyras – det nuvarande är mycket billigt.

Dessutom kommer givetvis politikerna att säga. ”OK, nu slipper lärarna den jobbiga betygsättningen och därmed tillhörande dokumentation, då kan de undervisa större och fler klasser för samma lön.”

Ska man ta bort betygen måste man nog tänka till ordentligt kring högskolans antagningssystem först.

Högskoleprovet

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Mon, October 31, 2011 17:08:26

Mattemaffian slår till igen

I lördags skrev 47 274 personer höstens högskoleprov. Provformatet har ändrats så att provet nu innehåller mer matematik än tidigare. Det består av åtta delprov och den “kvantitativa” delen är nu lika stor som den verbala. Den innehåller förutom rent matematiska uppgifter även uppgifter som kräver logiskt och analytiskt tänkande. Per Acke Orstadius skyller förmodligen på matematiklobbyisterna - dessa sinistra grå eminenser. Och de har kanske varit i farten - vad vet jag. Skälet till ändringen är väl annars att det nya provet förväntas ge en bättre prognos än det gamla. Det kan säkert stämma. Jag minns att jag på 60-talet läste om en undersökning som visade att studentbetyget i matematik gav bättre prognos för framgångsrika universitetsstudier i historia än studentbetyget i historia.

Av kommentarerna i pressen att döma gör utökningen av matematikdelen på något sätt provet jobbigare. Rubrikerna i Sydsvenskan respektive Svenska Dagbladet lyder “Matte utmaning i nytt prov” och “Matten problem i högskoleprov“. Matte är synonymt med utmaningar och problem - det tas mer eller mindre för givet. Stackars presumtiva högskolestuderande - ska de nu förväntas kunna räkna också! I själva verket har ordkunskapstestet som nu halverats tidigare varit något av en stötesten - detta på grund av de ovanliga och ofta lite ålderdomliga orden. Det finns säkert en och annan provdeltagare som upplever utökningen av den kvantitativa delen på bekostnad av den verbala som en fördel.

Jag fäster mig vid att en intervjuad provdeltagare i Stockholm säger: “Det var alldeles för mycket matte. Jag går samhällsvetenskapligt program och vi har matte bara en gång i veckan.” Matte endast en gång i veckan bäddar faktiskt för misslyckanden. Före kommunaliseringen klagade skoldebattörer ofta över “den heliga 40-minuterslektionen” som ansågs ligga som en våt filt över varje försök till pedagogisk förnyelse. Och självklart innebar den tidens bestämmelser ovanifrån en begränsning av lärarnas frihet. Men frågan är om de regler som stadgade ett visst antal lektioner per vecka i olika ämnen ändå inte i de flesta fall gav möjligheter till en mer pedagogisk uppläggning av undervisningen än den “kreativa” schemaläggning som vi har nu.

Särbegåvningar

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Sun, October 23, 2011 18:21:46

Särbegåvning

Under de senaste två veckorna har Svenska Dagbladet haft en intressant artikelserie om särbegåvning och särbegåvningar. Som alltid har skolan fått sin släng av sleven – en typisk rubrik är ”Alltför lätta uppgifter gjorde Ruben stökig”. Nu tror jag inte kritiken är helt oberättigad – begåvade elever har inte precis högprioriterats i svensk skola under de senaste decennierna. Hur ofta har jag inte hört någon trosviss skolpolitiker/tjänsteman ”med hjärtat åt vänster” som det så vackert heter säga något i stil med ”Begåvningarna klarar sig alltid”. Det är ett mycket märkligt uttalande – alla måste väl ändå inse att det finns massor med begåvningar som INTE klarat sig. Och om man verkligen tror att begåvningarna ALLTID klarar sig måste man ju dra slutsatsen att alla människor som INTE klarat sig i livet är obegåvade – hade de varit begåvade skulle de ha klarat sig eftersom ”begåvningarna klarar sig ALLTID”. Vad man egentligen menar är väl att elever med en för studier gynnsam socioekonomisk bakgrund OFTA lyckas i skolan även om de inte där får sådana utmaningar som de skulle må väl av.

Enligt tidningen har intresset för särbegåvning under de senaste 30 åren ökat kraftigt internationellt, medan forskare som studerat hur särbegåvningar tas om hand i den svenska skolan beskriver Sverige som inneslutet i en glasbubbla av ointresse och okunskap när det gäller denna typ av elever. Kanske det. Många har tydligen upplevt skolåren som en mycket mörk tid.

Den mest intressanta artikeln var ändå den sista som hade rubriken ”Talang är överskattat”. Där säger en professor i psykologi att betydelsen av medfödd begåvning är oerhört överskattat. Det är arbetsinsatsen som gör susen. Han framhåller att forskarna letat i 50 år efter ”begåvningsgener” men inte hittat någon. Däremot har man funnit direkt korrelation mellan arbetsinsats och skicklighet hos violinister. De som spelar bäst har spelat mest – ända sedan tonåren. Och samma gäller tydligen inom andra områden – professorn och hans kollegor har studerat begåvningar inom fotboll, schack, kirurgi, musik, alfapet och skrivande. Emellertid räcker det inte att öva mycket – man måste också öva rätt. Det gör man genom att hela tiden öva på gränsen till sin förmåga, helst under ledning av en duktig lärare. (Min kursivering)

Så här har vi vår uppgift både när det gäller särbegåvningar och andra elever: Det gäller att dels få dem att förstå att hårt arbete lönar sig, dels hjälpa dem att arbeta på gränsen av sin förmåga.

Teknikerbrist

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Mon, October 17, 2011 23:08:34
Teknikerbrist?

I näringslivsdelen av söndagens Svenska Dagbladet beskrivs hur företrädare för några av Västmanlands tyngsta industriföretag försöker rekrytera ingenjörer i Belgrad. Detta är i linje med en gammal tradition – redan 1947 började ASEA rekrytera personal i utlandet. Ger oss alltså inte vårt utbildningssystem tillräckligt med ingenjörer? Jag tycker att det är märkligt med detta ständigt återkommande tjat om teknikerbrist. Som vanligt skylls det på skolan – nu är det valfriheten som är boven. Ungdomarna väljer att bli hårfrisörer och sportfiskeguider i stället för tekniker. ”De möts av en vägg av valfrihet”. Ja, det kanske stämmer. Men jag har arbetat med vägledning och administration vid Uppsala universitets tekniska utbildningar sedan slutet på 60-talet (med ett avbrott på 80-talet) och jag upplevde aldrig en våldsam efterfrågan på våra teknologer. De flesta fick arbeten förr eller senare efter sin examen men arbetsgivarna slogs inte om dem vad jag minns och det förefaller mig som om tillgång och efterfrågan för det mesta var i balans. Och jag har för mig att svenska civilingenjörer är bland de sämst betalda i Europa – det tyder inte på någons större brist.

Det finns förvisso många lediga platser på våra tekniska högskolor. Men det beror väl närmast på att de är överdimensionerade. Och medan det samhällsvetenskapliga programmet länge varit det största på gymnasieskolan så ligger inte det naturvetenskapliga hopslaget med det tekniska långt efter når det gäller antalet elever. Och skulle vi verkligen få fler ingenjörer om valfriheten var mindre – om vi med lock och pock eller hugg och slag drev ungdomarna från de estetiska eller samhällsvetenskapliga programmen till det naturvetenskapliga? Många ungdomar på SP har problem redan med B-kursen i matematik och av dem som läser matematik C (för att få meritpoäng) blir 35 % stadigt underkända på det nationella provet – trots pinsamt låg poänggräns och generösa rättningsanvisningar. Och även på naturvetenskapligt program finns det många elever som har stora problem med matematik (och fysik och kemi) . Programmet drar närmast till sig för många elever. En av våra studievägledare sade häromdagen att hon var så trött på att höra att naturvetenskapligt program är så bra för det ger ”en sådan bredd”. ”Den bredden är väl inte mycket värd om man har IG på alla naturvetenskapliga kurser och alla mattekurser utom matte A” fräste hon.

(Hon hade försökt övertala en NP-elev med massor med IG:n att byta program.)


9-oktober

LMNT i framtidenPosted by Inger Andersson och Lars Eriksson Sun, October 09, 2011 18:10:08
I torsdagens (6 oktober) Svenska Dagbladet läser jag att 47 % av alla gymnasieelever i Stockholm går i en friskola. Eftersom friskolorna till huvudsakligen (om också inte enbart) satsar på studieförberedande program kan man dra slutsatsen att en minoritet av Stockholms gymnasieelever på sådana program går i en kommunal skola. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Själv trodde jag aldrig att friskolor skulle bli särskilt populära i Sverige. Inte heller trodde jag att de skulle kunna gå med vinst och uppriktigt sagt förstår jag fortfarande inte hur det är möjligt. Även om jag kan se att den kommunala skolan på många sätt är ineffektiv tycker jag att ineffektiviteten ligger i själva systemet och friskolorna är ju en del av samma system.

När jag läser om friskolor och det fria skolvalet slår det mig att skolan inte längre är ses som ett samhälleligt projekt utan snarare som ett knippe individuella agendor. Det tycks självklart att eleven är en ”kund” och det tas för givet att föräldrarna och eleven ”vet bäst”. Men för inte så många generationer sedan tyckte många föräldrar att skolan var en onödig lyx – barnen lärde sig vad de behövde hemma på gården. De föräldrarna visste också bäst – vad som passade dem själva. Även nu förekommer det att elever är borta från skolan för att hjälpa till hemma. Att skolan är obligatorisk är inte en slump. Samhällets behov på lång sikt är inte bara summan av individernas behov på lång eller kort sikt.

För kanske tjugo år sedan hade jag en kollega som var mycket intresserad av elevdemokrati. På den tiden talade man nämligen om elevdemokrati och inte om elevinflytande. Vi diskuterade en hel del – vi hade ofta ungefär samma åsikter, men medan hon var idealistisk var jag mera cynisk. En dag sa hon lite uppgivet: ”Inger, eleverna är inte intresserade av demokrati, de är bara intresserade av att få sin vilja fram”. Kanske innebär det fria skolvalet att det har blivit lättare för den enskilde att få sin vilja fram. Att demokratiskt inom elevråd och föräldraföreningar arbeta för förbättringar som kommer alla till del ger sämre resultat än att hota att flytta till en annan skola.


« PreviousNext »