Ordförandens blogg

Ordförandens blogg

Om bloggen

text om bloggen

Gymnasievalet och den segregerade skolan

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Tue, December 04, 2012 17:13:40

Ingen kan ha undgått att lägga märke till att elever i årskurs 9 i dagarna väljer gymnasieskola. För någon vecka sedan hade Svenska Dagbladet ett stort inslag som just behandlade gymnasievalet. Där kunde man bland annat läsa att skolorna mellan 2009 och 2011 mer än fördubblade sina satsningar på reklam och marknadsföring. Vidare får vi veta att skolornas studie- och yrkesvägledare måste ägna allt mer tid åt att förbereda eleverna på den marknadsföringsvåg de kommer att möta. Men tiden räcker inte till och att ha föräldrar som kan genomskåda de glättade broschyrernas framställning blir allt mer avgörande. Tyvärr har inte alla det och studier visar att elever som byter program under första året (nu ungefär 10 %) har föräldrar med lägre utbildningsnivå än de elever som stannar kvar på den utbildning de kommit in på. (Det behöver i och för sig inte betyda att de senare ”valt rätt”. Det kan ju vara så att föräldrar med akademisk utbildning oftare uppmuntrar barnen att inte ge upp bara för att det känns motigt i början.)

Men vad avgör gymnasievalet? Hur tänker eleverna? Jo, olika elever tänker olika och där har vi delvis en orsak till skillnaden mellan olika skolor – det som vi kallar segregering. Eleverna tycks vilja ha det så – lika ofta söker ofta lika. Det är ju intressant att medan segregeringen ökar och resultaten sjunker så ökar icke desto mindre trivseln. Svenska elever trivs i sina segregerade skolor även när de inte lär sig mycket. Skolpolitiker, debattörer och journalister talar om ”bra” och ”dåliga” skolor, och utgår då helt från prestationer – betyg, antal som slutför sin utbildning, resultat på nationella prov och liknande. Men det är inte säkert att eleverna resonerar på samma sätt – det som är en ”bra” skola för den ene behöver inte vara det för den andre. Svenska Dagbladet citerar elever som säger att det gäller att välja en skola som är ”lagom bra”. Om antagningspoängen är hög och man med nöd och näppe kommer in, då kommer det bara att vara hårt plugg som gäller under de kommande tre åren, lyder resonemanget. Det är inte bra – kul måste man också hinna ha. Men blir nivån för låg klara man inte av högskolestudierna i framtiden. Eleverna är alltså av den åsikten att det är kamraterna som avgör om studietakten blir hård eller inte – kamrateffekten är större än lärareffekten. De har tydligen inte skoldebattörernas tilltro till den gode läraren som fängslar klassen och stimulerar den till hårt arbete oberoende av elevernas förkunskaper och motivation.

För en månad sedan hörde jag på en konferens Stefan Lund, forskare vid Linnéuniversitetet, redogöra för resultaten av en empirisk studie över elevers val av gymnasieskola, gymnasieprogram och val av kurser och inriktningar inom program. Eleverna har olika mål och därmed olika valstrategier.

Vi har den yrkesinriktade valhandlingen som har en påtaglig nyttofunktion för eleverna. Elevernas val och strategier går ut på att stärka den egna gymnasieutbildningens relation till arbetsmarknaden. De vill skaffa sig ett arbete efter gymnasieskolan och förutsätter att gymnasieutbildningen leder fram till ett givet mål.

Andra elevers val är karriärinriktat snarare än yrkesinriktat. De vill komma in på en viss utbildning och deras val och strategier genomförs med denna önskan som bakgrund – de är framgångsorienterade och har långsiktiga karriärplaner.

Den konsumtionsinriktade valhandlingens syfte är att hitta en skola och ett program där man trivs och har kul. Utbildningsvalen saknar ofta praktiska syften och eleverna använder den ökade valfriheten inom gymnasieutbildningen till att tillfredställa de egna behoven här och nu.

Elever som gör gruppinriktade val vill hamna i sociala sammanhang där alla har liknande intressen, studieambitioner och aspirationer. Den utvidgade valfriheten gagnar dessa sociala syften. För dessa elever är valet av gymnasieskola lika viktigt som valet av program.

En annan grupp av elever gör intresseinriktade val. Dessa elever har genuina intressen utanför utbildningssystemet och vissa ämnen eller ämnesområden inom gymnasieutbildningen anses sammanfalla med dessa intressen. En legering mellan skolämnen och intressen uppfattas som den bästa vägen för ett framtida bra liv.

Den traditionsinriktade valhandlingen slutligen är relaterad till elevernas levnadshistoria och det sociala sammanhang som de befinner sig i. Dessa elever gör sina utbildningsval mot bakgrund av den nära sociala gruppens (i detta sammanhang rör det sig om familjemedlemmar och vänner) råd, rekommendationer och önskemål om vad som uppfattas vara ett bra utbildningsval. Valhandlingen reproducerar den sociala tillhörighetens intressen och aspirationer. Föräldrarna kanske inte styr valet direkt men griper kraftfullt in om de anser att telningen väljer totalt fel!

Det är väl tämligen klart att så skilda mål och valstrategier hos eleverna ofrånkomligen leder till segregation mellan skolorna. Det har inte så mycket att göra med skillnaden mellan kommunala skolor och friskolor – val mellan enbart kommunala skolor skulle förmodligen leda till liknande resultat. Men det verkar som segregeringen faktiskt motsvarar olika behov hos eleverna – de önskar sig helt enkelt olika gymnasieupplevelser.

Skolans rykte blir en betydande faktor vid valet. Intressant var att ta del av en invandrarflickas bild av olika skolor i Malmö. Hon säger så här: ”X-skolan och Y-skolan det är de bästa skolorna i Malmö, det vet man. Men att Y-skolan har tappat, det har blivit stökigare och det har blivit andra elever. Och jag tycker att Y-skolan är en Juggeskola. Alla juggar går där. Jag hade Y-skolan i andra hand. Och kanske hade jag trivts där, men hemska tanke jag kanske också hade blivit som dom och så kommit på, vad har jag gjort? Varför har jag inte pluggat ordentligt? För höga resultat hänger ju också samman med lugn och ro. Z-skolan det är blatteskolan. Det är de som är rätt svenska av sig men som beter sig på ett visst sätt. Det är som en personlig stil. A-skolan det är flyktingskolan de har ju också samma linjer, men det är ingen som vill gå där för de är flyktingar säger man. Flyktingar är de som har kommit hit senare. Och de har många förberedelseklasser, jag vet inte varför men så är det. Och så stannar de kvar där efter förberedelseklassen. Det är inte alls sådan människor på A-skolan som jag umgås med och de är heller inte som mig som person. X-skolan kan vara för fint. Jag vill inte inse det men andra jämställer X-skolan med B-skolan (en högstatus friskola). Och så har vi C-skolan, Estetskolan. Det är liksom efter personlighetstyper och vad man har för umgänge som avgör var man hamnar.” Alltså – ingenstans nämns lärarna och deras kompetens. Det är vilken personlighetstyp man är och vilka typer man vill likna som bestämmer valet.