Ordförandens blogg

Ordförandens blogg

Om bloggen

text om bloggen

De ojämlika nationella proven

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Fri, January 04, 2013 16:08:56

I dagens Svenska Dagbladet (den 4 januari) skriver Jabar Amin, skolpolitisk talesman för MP under rubriken ”Lyssna mer på skolforskningen” om nationella prov och tidiga betyg. Det är helt klart att Amin ogillar bådadera. Och det kan man förstås göra. Men argumenten är inte precis övertygande och man undrar lite vilka forskare regeringen förväntas lyssna till. Angående betyg vid tidig ålder nämns endast en undersökning. Enligt ”betygsforskare vid Göteborgs universitet” gynnar betyg från sexan endast några få procent av eleverna i positiv riktning (hur gynnar man någon i negativ riktning?). Dessutom var det bara redan högpresterande elever som gynnades, de andra missgynnades. Det framgår inte HUR de missgynnades. Lärde de sig mindre eller blev de ledsna när de fick dåliga betyg? Det är faktiskt en viss skillnad. I Finland har skolorna har stor frihet att själva bestämma när betygen ska ges. De kan ges från första klass och måste ges senast från åttonde klass. I praktiken brukar man börja i trean eller fyran. Och inte helt förvånande uppvisar finska elever bättre skolresultat än svenska samtidigt som de trivs sämre i skolan. De gynnas alltså om man tycker att prestationer är viktigare än trivsel och missgynnas om man tycker att trivsel är viktigare än prestationer.

Och hur var göteborgsundersökningen upplagd? Hur många elever undersökte man och gällde det både kortsiktiga och långsiktiga effekter? Och finns det verkligen inga andra betygsforskare, t ex finska, och har de i så fall kommit fram till samma sak? Det får vi inte veta.

Amin skriver också om en kartläggning av svensk forskning (Vetenskapsrådet 2010) om bedömning i skolan. Där nämns flera olika redskap som kommit till i syfte att stärka likvärdigheten, återkopplingen och bedömningen i skolan. Bland dessa redskap nämns individuella utvecklingsplaner (IUP), utvecklingssamtal, kvalitetsredovisningar, nationella prov, betyg, provbanker och portföljer. När det gäller utvecklingsplaner och utvecklingssamtal så glider tydligen lärarna mellan bedömning av kunskaper och elevernas beteende medan bedömningarna formuleras olika om de avser pojkar eller flickor. Åtgärdsprogrammen saknar ofta önskad effekt. Andra redskap, t es portfolio, självbedömning och formativ bedömning ”förefaller” däremot att ge mer positiva resultat. Amin drar härav slutsatsen att regeringens satsningar ensidigt har legat på det som ger minst eller rentav motsatt effekt om vi vill stärka likvärdigheten och förbättra återkopplingen till elever och föräldrar. Där hänger jag inte riktigt med. IUP, utvecklingssamtal och åtgärdsprogram är väl inte något som alliansen hittat på. Dem har väl regeringen ärvt från socialdemokraterna. Just utvecklingssamtalen brukar betygsmotståndare framhålla som ett behagligare alternativ till betyg. Och när det gäller portfolio, självbedömning och formativ bedömning så står väl dessa inte i motsats till betyg och nationella prov. I själva verket bör det rimligen vara väldigt svårt att i forskning renodla formativ bedömning. Den fungerar ju vanligtvis (alltid?) i ett system som förr eller senare kommer att tillämpa summativ bedömning och betyg. Finns det något land som har en betygsfri skola? Numera är ”feedback” ett modeord men vilken typ av återkoppling vill föräldrarna ha? Jo, tips som (eventuellt i framtiden) kommer att ge barnet ett högre betyg. Återkopplingen kopplas till målen för undervisningen och så småningom vill någon veta om och hur väl målen uppnåtts.

Och än en gång: Hur många elever bygger undersökningarna på? Hur många svenska lärare använder t ex systematiskt portfolio i undervisningen och hur vet forskarna hur väl dessa lärares elever lyckats när det gäller måluppfyllelsen i jämförelse med andra elever? Det är kanske inte utan skäl som metoderna endast sägs ”förefalla” att ge bättre resultat.

Amin refererar också till en utvärdering av skolornas arbete med skriftliga omdömen (Skolverket 2010). Enligt denna ”saknar den skriftliga bedömningen om elevernas övriga utveckling ofta anknytning till läroplanens mål. I stället beskrevs elevernas beteenden och attityder till skolarbetet vilket är helt felaktigt sett till skollagen.” Ja, det var ju tråkigt. Men då undrar man ändå hur de skriftliga omdömena förhåller sig till behovet av ”feedback” till elever och föräldrar. För det är ju ändå så att elevens beteende och attityder till skolarbetet har stor inverkan på prestationerna. Att flickor klarar sig bättre än pojkar i skolan beror på att flickor och pojkar beter sig olika och har olika attityder. Att akademikerbarnen har högre betyg än sina kamrater beror sällan på att de får mer läxhjälp hemma – de har helt enkelt en annan attityd till skolarbetet (eller lyckas i alla fall ge sken av att ha det – de kan koderna). Hur ska man kunna ge återkoppling till elever om det är mot skollagen att nämna deras beteende?

Amin framhåller också att ”kontrollerna i skolan kostar en halv miljard”. Det är helt klart att ordet ”kontroll” ska uppfattas negativt – här ska ingen komma och kontrollera våra barn. Annars skulle man ju kunna tänka sig att det är rimligt att politiker vill skaffa sig en viss uppfattning om hur skattebetalarnas pengar används. Bortsett från detta är siffran ointressant ryckt ur sitt sammanhang. Den är intressant för Amin därför att han har bestämt sig för att nationella prov är något dåligt. Men de nationella proven är ofta bra prov och bra prov är ett effektfullt redskap för att påverka undervisningen. När hörförståelseprov infördes i centrala språkprov började språklärarna lägga större vikt vid språklig talförmåga – just som det var tänkt. Utformningen av de centrala proven i kemi gjorde att kemiundervisningen på gymnasiet försköts från faktakunskaper mot större förståelse av grundläggande kemiska begrepp (när jag gick på gymnasiet var det ett evigt tragglande om masugnar och om hur man framställde aluminium från bauxit – urtråkigt). En kollega till mig som jobbar på högstadiet säjer att de nationella proven i NO-ämnena har fått henne att tänka om när det gäller undervisningen – också i riktning mot större förståelse och färre fakta. Vidare så innebär det nationella proven att läraren slipper att utarbeta ett liknande prov på egen hand. Det nationella provet kostar samhället pengar men är gratis för läraren. Personer som är mot betyg brukar ivrigt framhålla att avskaffandet av betyg givetvis inte ska betyda avskaffande av utvärdering. Av någon anledning anses denna utvärdering inte kosta något men det gör den givetvis – den kostar lärartid.

Sammanfattningsvis: När det gäller forskning säger Amin att IUP, utvecklingssamtal och åtgärdsprogram (såvitt jag förstår införda av socialdemokraterna) just inte gör någon nytta men att portfolio, självbedömning och formativ bedömning (som enligt min uppfattning inte står i motsats till betyg och nationella prov) ”förefaller” att ge mer positiva resultat. Vidare har en forskargrupp i Göteborg konstaterat att tidiga betyg missgynnar (utan närmare förklaring vad detta innebär) lågpresterande elever. Lärarna tar dessutom, i trots mot skollagen, med elevernas beteenden och attityder i de skriftliga omdömena. Ingenstans redovisar han någon forskning om att nationella prov har någon negativ inverkan på resultaten. Av dessa samlade forskningsresultat drar han slutsatsen att regeringen har ”skapat ett skolsystem som skiktar, nivåindelar och allt tidigare sorterar elever efter resultat och socioekonomisk bakgrund. Detta skapar inte bara mer ojämlika samhällen, utan leder också till sämre resultat och till att eleverna lär sig mindre. Skolsystem som ökar kontrollen och proven, detaljstyr den pedagogiska verk¬samheten och sänker förvänt¬ningarna på eleverna når inte bättre resultat – snarare tvärt¬om.” Det tycker jag är att ta i! Det var en riktigt dålig artikel.