Ordförandens blogg

Ordförandens blogg

Om bloggen

text om bloggen

Den eviga läxdebatten

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Sun, January 04, 2015 19:45:39

Den 27 december kunde man i Svenska Dagbladet läsa en stort upplagd artikel med rubriken ”Läxor skapar onödig stress”. Alltså inte ”Läxor kan skapa onödig stress” eller ”Olämpligt utformade läxor skapar onödig stress” utan ”(alla?) Läxor skapar (alltid?) onödig stress”. Just nu debatteras hur läxhjälp ska utformas och finansieras, samt hur en läxa ska utformas för att vara bra. De flesta välkomnar väl en sådan diskussion men icke så författaren till artikeln, Pernilla Alm. Hon anser att fokus i debatten ligger fel – vi måste fråga oss om vi ska ha läxor överhuvudtaget. Artikeln är i princip en sammanfattning av alla de argument mot läxor som med jämna mellanrum dyker upp och tuggas sönder i läxdebatten.

Alm har emellertid fått mothugg på Svenska Dagbladet Opinion, den 29 december av Christine Liebendörfer och den 2 januari av Helena von Schantz. Den senare betonar just läxan som en form av självstudier – det ska inte krävas någon hjälp. Här håller jag helt med. Det förvånar mig ständigt att det numera tas för givet att eleverna (alla elever?) behöver läxhjälp. Är det inte föräldrarna själva så är det RUT-guvernanter eller organiserat läxstöd i skolan. Jag och mina jämnåriga kolleger (nu pensionerade) skakar alltid förundrade på våra huvuden när vi i pressen läser dramatiska skildringar av hur de stackars föräldrarna efter långa och stressande dagar på jobbet måste ägna kvällarna åt barnens läxor. Många av oss är väl vad som kallas för klassresenärer och hade inga föräldrar som kunde hjälpa oss med tyska oregelbundna verb och räta linjens ekvation i tvåpunktsform. Möjligen kunde de förhöra oss på glosor. ”Hela poängen med läxor är väl att man skall göra dem själv” brukar en av mina kollegor säga.

Jag minns från mina tonår att läxorna debatterades redan då – alltså på femtiotalet. Och jag kommer bestämt ihåg att den tidens ”experter” (experterna är våra ständiga följeslagare) tryckte på att föräldrarna inte skulle hjälpa barnen med läxorna. De skulle påminna om läxorna och se till att barnen hade en lugn vrå där de kunde göra sina läxor, men inte hjälpa.

Vid mitten av sextiotalet kom jag en gång under en tågresa mellan Stockholm och Göteborg i samspråk med en man som var född i början på trettiotalet. Han hade varit i Stockholm på en facklig kongress – målare och mätare tror jag att det rörde sig om. Han berättade för mig att han gått i skolan bara sex år och bara varannan dag. Han hade växt upp på en liten ö i Bohusläns skärgård och skolan hade tydligen varit så liten att alla barnen på ön inte fått plats eller hur det nu var. Jag frågade honom hur det hade varit och han svarade att det hade gått mycket bra. Eleverna hade fått så noggranna instruktioner om vad de skulle göra under de dagar de inte var i skolan att de hade varit fullt sysselsatta och enligt honom lärt sig lika mycket då som under skoldagarna. Och han hade alltså inga akademiskt utbildade föräldrar som kunde hjälpa honom.

Varifrån kommer idén att barn inte kan jobba på egen hand? Självklart finns det barn som behöver extra stöd, men inte just läxhjälp. Pernilla Alm tycks mena att allt skolarbete som inte utförs i klassrummet under överinseende av legitimerade pedagoger är av ondo. Enskilt arbete i hemmet kan vara skadligt och leda till att felaktigheter cementeras. Det är lite lustigt eftersom hon också påstår att ”forskning visat” att barnen inte lär sig något under läxläsningen. Om en lärare alltså ger barnen åttans tabell i läxa kommer barnen inte kunna lära sig att åtta gånger sju är femtiosex, för barn lär sig inget av läxor. Däremot kan de tydligen lära sig att åtta gånger sju är femtiofyra och det så att denna ”kunskap” sitter som berget, för läxorna kan mycket väl leda till cementering av felaktig kunskap. Här tycker jag att logiken brister.

Jämför med musikundervisning. När jag gick i skolan fick man privata musiklektioner eller kunde man delta i frivillig instrumentalmusik i skolan. Senare kom kommunala musikskolor. Det rörde sig i båda fallen oftast om endast 30 – 60 minuters lärarledd undervisning i veckan. Och ingen tror väl på allvar att den tiden räcker om man ska lära sig spela ett instrument. Men de flesta duktiga amatörmusiker i Sverige har inte fått mer undervisning än så. Så hur lärde de sig ändå spela? Jo, de fick spelläxor. Och de som hade musikintresse (eller pådrivande föräldrar) övade flitigt och blev riktigt duktiga. Andra (jag själv till exempel) tog ganska lätt på läxorna och gjorde måttliga framsteg. Ytterliga andra spelade inte alls och slutade snart med lektionerna. Det är fullt möjligt att musikeleverna under arbetet med spelläxan ibland använde en olämplig fingersättning eller övade in en felaktig rytm eller harmoni, men det var väl inte värre än att läraren kunde rätta till felet under den följande lektionen. Att rätta till felaktigheter kommer alltid att vara en ständigt återkommande läraruppgift oavsett om eleverna läser läxor eller ej! Jag har svårt att tro att läxläsning/eget arbete leder till någon sorts instant och permanent cementering av felaktigheter.

Jag anser att det är viktigt att eleverna lär sig arbeta på egen hand. Den som ständigt kräver lärarens hjälp för att avgöra om melodin eller rytmen är korrekt blir aldrig någon duktig instrumentalist. Den som vill bli skicklig måste lära sig att själv lyssna efter hur det låter och själv upptäcka ofullkomligheterna. När jag ser tillbaka på min skoltid inser jag att en fördel med läxorna var att de fick mig att inse vad jag inte kunde. När jag satt i skolsalen verkade det mesta enkelt men när jag satt ensam hemma och arbetade märkte jag att jag inte var så säker som jag trott. Mina elever säger ofta till mig: ”Jag förstår bra på lektionerna, men när jag sitter på proven går det inte.” De vill nog att jag ska tro att deras dåliga provresultat beror på nervositet för egentligen kan de, men jag undrar om inte sanningen är att de aldrig riktigt försöker på egen hand. De räknar i skolan där det är lätt att få hjälp av både kamrater och lärare och före prov kommer de till skolans och mattecentrums räknestugor där de också får hjälp så snart de sträcker upp handen, men de försöker aldrig själv länge och ihärdigt. Uppgifterna blir ju lösta och de får en överdriven uppfattning om den egna förmågan. (Det fick aldrig jag som elev – ingen hade talat om för mina lärare att de skulle stärka elevernas självförtroende.)

Förra året hade Uppsala Nya Tidning en lång artikel om läxornas vara eller inte vara där både läxhatare och läxkramare fick komma till tals. Några dagar efter artikelns publicering kunde man läsa en förtjusande liten insändare i tidningen. Den var skriven av en pojke i årskurs 6 (tror jag) och han tyckte definitivt att det var onödigt med läxor. Insändaren var kort och välskriven och jag fäste mig särskilt vid hans slutkläm: "Den tid jag lägger på läxor vill jag mycket hellre lägga på tennis. För tennis vill jag bli bra på."