Ordförandens blogg

Ordförandens blogg

Om bloggen

text om bloggen

"All forskning visar ..."

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Sun, January 11, 2015 17:52:23

De tre ministrarna vid utbildnings­departementet Gustav Fridolin, Helene Hellmark Knutsson och Aida Hadzialic har i DN pläderat för samförstånd och uttrycker förhoppningar om att regeringen och Alliansen tillsammans kan arbeta för en skolpolitik som ligger fast över val och förankras i forskning och bland skolpersonal. De betonar starkt att förändringar i skolsystemet när det gäller läroplaner, kursplaner och betygssystem inte ska styras av ideologi utan utifrån vad den moderna forskningen säger om hur man skapar de bästa möjligheterna för inlärning hos varje elev.

Vi sätter numera stor tilltro till forskning och förändringar förankrade i modern forskning. Det är sällan någon deltar i en debatt utan att motivera sina ställningstaganden med orden ”forskningen visar att”. Och visst – ingen kan väl ha något emot forskning. Men jag är skeptisk.

Forskningen är sällan entydig, trots att det finns debattörer som faktiskt säger ”all forskning visar”. Jag tror att det är Terry Pratchett som någonstans gör en omformulering av Newtons tredje lag och skriver ”För varje expert finns alltid en lika stor och motsatt riktad expert”. Den som av ideologiska skäl önskar en viss förändring kan alltid finna något vetenskapligt stöd för sina ställningstaganden. Och det är den för tillfället rådande ideologin som kommer att avgöra vilka forskningsresultat som lyfts fram i debatten och som kommer att ligga till grund för beslut.

Låt oss ta ett specifikt exempel, nämligen nivågruppering. Någon gång under 1990-talets första hälft avskaffades uppdelningen i allmän och särskild kurs i matematik på högstadiet. (Uppriktigt sagt tror jag inte att denna åtgärd var väl förankrad bland lärarna.) På den tiden genomfördes på min skola varje år ett diagnostiskt prov i matematik i årskurs 1. Provet hade använts under många år, absolut mer än tio, och över hela landet såvitt jag vet. Det bestod av 60 frågor, var avsett för gymnasieskolans studieförberedande program och konstruerat av skolöverstyrelsen. Frågorna var ordnade i stigande svårighetsgrad och de sista 20 frågorna var inte så lätta. Efter det att uppdelningen i särskild och allmän kurs avskaffats sjönk snittresultatet på det diagnostiska provet drastiskt. På bara några år försvann alla de högpresterande eleverna medan de lågpresterande låg kvar på samma nivå som förut. Efter ett tag slutade vi att använda provet eftersom det kändes meningslöst att ha med 20 frågor som nästan ingen kunde svara på. Kommunen konstruerade ett eget prov med 40 frågor som användes på alla program.

Ungefär samtidigt fick jag höra att ”all forskning visar” att nivågruppering är skadlig. Den medför inga fördelar för duktiga elever, men tydliga nackdelar för de svaga som stigmatiseras. Om detta stämde skulle de högpresterande elevernas resultat på det diagnostiska provet inte försämrats och de lågpresterande skulle ha uppvisat förbättringar. Tvärtemot vad som skett, alltså. Jag funderade lite över det där eftersom det alltid är otillfredsställande när de egna upplevelserna inte överensstämmer med det som anses vara bevisad sanning. Men mina erfarenheter kom ju från en enda skola och skulle kunna avfärdas som anekdotisk bevisföring. Jag var emellertid då och är fortfarande förvånad över att man då inte tog tillfället i akt och undersökte följderna av slopandet av särskild/allmän kurs. Det skulle inte ha kostat mycket eftersom de diagnostiska proven genomfördes och rättades av lärarna i vilket fall som helst. Det enda som ytterligare krävdes var att resultaten över hela landet eller en tillräckligt stor mängd skolor sammanställdes. Men ingen var intresserad. Varför? Ja, jag kan tänka mig att det var av just ideologiska skäl. Uppdelningen var helt enkelt inte önskvärd och då kvittade det om elevernas genomsnittliga kunskaper försämrades.

Att ”all forskning visar” att nivågruppering är skadlig är alltså numera en etablerad sanning. När Hatties forskning diskuterades som livligast för ungefär ett år sedan underströks detta ånyo. Av en ren slump råkade jag läsa vad Hattie själv skrev. Det var intressant. Det stämmer helt att han är mot nivågruppering och att forskningsresultaten tyder på obefintliga vinster för duktiga elever och (ganska små) förluster för de svaga. Men han skriver också att en av orsakerna till nivågrupperingens negativa konsekvenser är att de svaga eleverna nästan alltid får de sämsta lärarna. Hade det varit tvärtom, skriver han, så hade saken kanske kommit i ett annat läge. Det tyckte jag var intressant eftersom jag har ett par erkänt duktiga kolleger som arbetat i grupper med enbart svaga elever och lyckats mycket bra. Båda anser att det var en fördel att kunna koncentrera sig på de svaga eleverna utan att samtidigt behöva sysselsätta de duktiga.

Men Hattie betonar också att den skadliga nivågrupperingen handlar om en situation där samtliga elever läser samma kurs men i olika grupper. Den gruppering som består i att de högpresterande elever läser en egen kurs (och då rimligen en med svårare innehåll) ger andra resultat. Där gör de högpresterande verkliga vinster – och alltså motsvarande förluster om en sådan gruppering inte tillämpas. Det framgick inte om systemet innebar nackdelar för de svagare eleverna – det måste ju vara svårt att avgöra vilka kunskaper de skulle ha tillägnat sig om de också läst den svårare kursen. Men mina egna (anekdotiska) erfarenheter tyder alltså på att övergången till en gemensam kurs inte ledde till några förbättringar för de svaga.

En annan form av ”nivågruppering” som enligt Hattie starkt gynnar högpresterande elever är att dessa får gå snabbare genom skolsystemet och alltså läsa tillsammans med äldre kamrater. Där är effekten så tydligt positiv att forskarna förvånas över att metoden inte tillämpas oftare. Ingenting tyder heller på att elevens sociala utveckling störs av en sådan uppflyttning till högre klass – snarare tvärtom.

Så om vi vill genomföra förändringar som är förankrade i modern forskning så skulle vi kunna tänka oss att uppmuntra skolledningar att pröva en nivågruppering där de svaga eleverna får de duktigaste lärarna. Vi skulle också kunna pröva att införa modellen allmän/särskild kurs igen med erkänt duktiga lärare på allmän kurs – vi kanske skulle upptäcka att alla vann på en sådan uppdelning. Och vi skulle kunna konstruera en studiegång som gjorde det möjligt för duktiga elever att gå genom grundskolan på sju – åtta år i stället för nio.

Är det någon som tror att trion Fridolin, Hellmark Knutsson och Hadzialic kommer att föreslå denna typ av förändringar? Knappast. Och varför? Jo, av ideologiska skäl. Det är inte klädsamt att visa alltför stort intresse för duktiga elever. En gång i tiden kunde väljarna på socialdemokraternas valaffischer läsa texten ”Begåvad men fattig – låt honom studera!”, men det var länge sedan. Under det senaste halvseklet har det snarare hetat ”Begåvningarna klarar sig alltid”. (Även om de är fattiga?)

Det är ju också så att om duktiga elever gynnas genom en åtgärd så kommer ”klyftorna” mellan eleverna att öka – även om de svagare eleverna inte direkt missgynnas. Och just när det gäller skolresultat tycker många av ideologiska skäl att det är mycket viktigt att skillnaderna mellan eleverna inte blir för stora, även om detta betyder att de duktiga eleverna måste hållas tillbaka.

Många ställningstaganden, i skolpolitiken och på andra områden, vilar på ideologisk grund och skall så göra. Vad forskningen kan bidra med är att belysa konsekvenserna av ideologiskt grundade beslut. Men det lär inte vara tillräckligt för samförstånd.






Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.