Ordförandens blogg

Ordförandens blogg

Om bloggen

text om bloggen

Den ständiga motivationen

LMNT i framtidenPosted by Inger Anderson Sun, February 01, 2015 16:59:41

Martin Ingvar, hjärnforskare med inriktning mot inlärning och professor vid Karolinska Institutet, har tillsammans med vetenskapsjournalisten Gunilla Eldh skrivit boken ”Hjärnkoll på skolan.” Enligt Svenska Dagbladet betonar de i boken att det är de vuxna som kan väcka eller döda barnets motivation. Ja, det har vi hört förr. Men vad är det i den vuxnes beteende som väcker motivationen?

Jo, enligt Ingvar och Eldh är det ”det pedagogiska kontraktet”, den tysta överenskommelse som finns mellan eleven och pedagogen – eller barnet och föräldern – och som innebär att barnet känner att det faktiskt betyder något för den vuxne att barnet lyckas. Det rör sig om motiverat beröm, adekvat återkoppling och en bekräftelse av framgång efter ansträngning. Får barnet detta tidigt kommer det att utveckla sitt inre belöningssystem – förmågan att senare motivera sig själv. Viljan att uppleva det positiva i att klara något är biologisk och det är när man har lyckats med något man tränat på och får beröm, direkt eller indirekt, som man lär sig känna igen den känslan. Först strävar barnet efter lärarens/förälderns beröm, men så småningom känner det själv att det lyckats.

Något jag tycker är intressant är att Ingvar anser att motivationen bottnar i framsteg som härrör från elevens (eget) arbete. När motivationens betydelse för studieframgång diskuteras brukar detta knappast framhållas. Motivationen presenteras snarare som något som härrör från ”rolig” eller ”relevant” undervisning. Att denna undervisning måste resultera i att eleven lär sig något och att framstegen i sig själv fungerar motivationshöjande betonas sällan. Ingvar och Eldh lyfter fram just denna typ av motivation - barn är arbetsmyror av naturen, men deras arbetsglädje försvinner om de inte får chansen att lyckas. Det som behövs är alltså god undervisning. Det stämmer bra med mina egna erfarenheter. ”Det är roligt när man förstår” brukar eleverna säga.

Förra sommaren undervisade jag på sommargymnasiet i Uppsala. En kollega och jag hade parallella grupper i matematik och fysik. Han var ung, nyutexaminerad, samvetsgrann och elevtillvänd och hade utarbetat ett litet frågeformulär åt eleverna vilka bland annat uppmanades att tala om för läraren vilka förväntningar de hade på undervisningen. Jag kopierade formuläret och delade ut det även till mina elever. Resultatet var tydligt – eleverna ville att läraren skulle vara duktig att förklara. Ingen uttryckte några egentliga önskemål om att läraren skulle vara rolig eller motiverande eller ens intressant – nej, hon skulle kunna förklara. (De kanske hade resignerat när det gällde roligheten.)

Det förefaller alltså som om det är den goda undervisningen som är nyckeln till lärandet och därmed till motivationen. Det hjälper inte hur lockande man gör introduktionen till ett nytt avsnitt om eleverna inte lär sig något. Här kommer en anekdotisk referens. En god vän till mig arbetade under en tid som lärarutbildare. När hon lyssnat på lärarkandidaternas lektioner och skulle ge feedback brukade hon fråga vad de själva tyckte om sin lektion. Hon berättade för mig att kandidaterna då ofta svarade att de tyckte att det gått så bra. ”Det märktes att eleverna tyckte att det var roligt. De var så aktiva.” ”Ja, kanske det” svarade min vän då, ”men vad var målet med lektionen? Vad ville du att de skulle lära sig, och lärde de sig det?” Då brukade kandidaterna nästan bli lite stötta i kanten. Lära sig något? Skulle man verkligen behöva bry sig om sådant, nu när eleverna haft så roligt, och varit så aktiva?

Intressant är också att den motivation som består av uppmuntran efter framsteg som följer av god undervisning och egen ansträngning leder till utveckling av det egna belöningssystemet – förmågan att senare motivera sig själv. Efter en tid är alltså den vuxnes uppmuntran inte på samma sätt av avgörande betydelse. Egenmotivation talas det annars ganska lite om i den pedagogiska debatten. Man får där snarare intrycket av att behovet av yttre feedback är evigt. Läraren ska hela tiden vara där och tillhandahålla motivation utifrån – inte ens högskolestuderande verkar redo för egenmotivation. Även efter inträdet i arbetslivet förväntar ungdomarna sig oupphörliga klappar på axeln. ”Arbetsgivarna måste förstå att dagen ungdom kräver ständig feedback” kan man läsa i pressen. ”Måste de verkligen det?” frågar man sig. Innebär detta i så fall inte att utbildningssystemet helt misslyckats? Borde inte poängen med utbildning vara att skapa självgående individer? Skulle jag som lärare inte kunna avgöra om min undervisning går hem utan att ständigt ha min rektor flåsande små uppmuntrande tillrop i nacken? Den sista jag skulle vilja anställa om jag vore arbetsgivare vore en person som krävde ständig feedback. Feedback, ja. Ständig feedback, nej! Jag talade för en tid sedan med en arbetsgivare som bekräftade att dagens ungdomar hela tiden krävde beröm – helst innan de utfört sina uppgifter.

Och här kommer vi till en annan intressant punkt i artikeln – barn kan få för mycket beröm. Vissa föräldrar överöser sina barn med beröm efter minsta prestation. Att få det pedagogiska kontraktet att fungera på en överberömd unge, det är de svåraste. De här överberömda, ofta välbärgade ungarna, de blir odrägliga, säger Ingvar. Kanske är det dessa som i arbetslivet kräver ”ständig feedback” och som dessutom kräver att denna feedback hela tiden ska vara positiv. Det talas mycket om att vi måste ge våra elever självförtroende och det är svårt att inte instämma. Ingen önskar väl sina elever dåligt självförtroende. Men vi bör nog erinra oss att elever och människor överhuvudtaget är olika och har olika behov. Man kan vara alltför säker i korken. Åttio procent av alla bilförare lär anse att de tillhör de bästa tio procenten vad gäller körskicklighet. Vi kan ställa oss frågan vad detta betyder för deras beteende i trafiken. Och när det gäller skolan tyder väl det mesta på att pojkar har bättre självförtroende än flickor. Så om självförtroende nu är så bra, varför klarar då pojkar skolan sämre än flickor? Det är skillnad på det självförtroende som säger att ”det här klarar jag nog om jag anstränger mig” och det självförtroende som säger ”jag är så smart så jag klarar det här utan att anstränga mig”. Vi kanske bör tänka på hur vi formulerar oss när vi uppmuntrar våra elever. För uppmuntra dem vill vi ju.




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Bosse Wed, February 10, 2016 11:48:40

Hej

Vi på föreningen Norden önskar kontakt med er om bl a hållbarhetsarbete i Norden, inom skola och i samhället. Det omfattar också fortbildning och Nordplus. Kontaktperson hos oss är eydis@norden.se.

Snygg hemsida.

Hej/Bosse (GS på föreningen Norden)